mirinda

Hey people!

Ett bra tag sen jag skrev nu, jag vet. Men det har hänt så mycket (eller okej, i alla fall lite mer än det brukar i mitt vanligtvis så händelselösa liv), så jag har inte hunnit skriva. Vilket har gjort att det bara blivit fler och fler saker att skriva om, vilket har gjort att jag skjutit upp skrivandet för att jag inte orkat skriva värsta megainlägget.

Men men, slut med bortförklaringarna! Nu har jag bestämt mig för att försöka sammanfatta händelserna lite kort (vi får väl se hur det går...).

Det första jag tänkte berätta om är balen. Dvs niornas avslutningsbal som hölls på Operaterrassen (det är nu det är meningen att ni ska tänka "wooow!"). Egentligen har jag inte så mycket att säga om den. Jag ville mest poängtera att den hölls på Operaterrassen (hehe, det är inte så coolt egentligen, va?) Hur som helst, det började med lite "mingel"=alla satt med sina vanliga kompisar vid olika bord, smuttade på sina drinkar och gav personerna vid de andra borden nyfikna blickar :P. Sen var det dags för den trerätters middagen. Förrätt:sparris med löjrom!! Tre bautasparrisar dessutom! Euww! Jag fick lite lätt panik och tvingade i mig den första sparrisen med hjälp av coca-cola (Fs väl beprövade knep ;) ). Den andra sparrisen mosade jag och den tredje försökte jag gömma i såsen. Det gick väl sådär, men det var förstås ingen som påpekade nåt. Varmrätten, lammkottletter med nån slags potatis, och efterrätten, crème brulée, var i alla fall inte så dumma. Lärarnas och elevernas tal var också ganska roliga att lyssna på. Sen var det dags för wienervals :S. Fast det var faktiskt inte så hemskt som jag trodde, alla bara skrattade och flamsade. Sen började däremot det mindre trevliga, discot. Okej, det var bara jag som inte tyckte om det, men det hade jag inte väntat mig att göra heller. Att hoppa runt på ett dansgolv tillsammans med 60 galna klasskompisar som jag egentligen inte känner alls är inte riktigt min grej helt enkelt. Och skithög, dunkande musik är verkligen inte mina örons grej. Så jag avbröt kvällen vid elva, men var ändå nöjd med den. Jag är nog ingen bra tonåring egentligen. 30 är nog mer min ålder...eller okej, 80...

Jag (andra från vänster) och mina vänner i Kungsan, på väg till Operaterrassen.

Den andra saken jag tänkte berätta om är skolavslutningen. Som förstås ägde rum den kallaste och regnigaste dagen på året. Men men, en skolavslutning är alltid en skolavslutning=frihet! Eller ja, först två timmars lidande på en hård kyrkbänk och sen frihet. Fast i år var det inte så hemskt i kyrkan, eftersom det var vi nior som liksom var huvudpersonerna. Vi fick gå fram och ta emot våra betyg och i vissa fall även stipendier. Själv fick jag ett för mycket goda studieresultat och framsteg i SO, svenska och biologi! Vadå framsteg!? Jag har väl för fan alltid haft mvg i de ämnena? Jag blev faktiskt lite sur, eftersom folk då säkert tror att jag haft sämre betyg i dem förut (jag är så egoistisk :P...). Nä, men dessutom finns det säkert de som faktiskt har förbättrats och därför förtjänar priset bättre än jag. Betygen såg i alla fall ut som jag tänkt mig och, tro det eller ej (själv gör jag det ej), jag fick vg i gympa! Hahahahahaha!

Hur som helst, vi sjöng även "Here Comes the Sun" och "Seasons of Love" i kyrkan. Sen var det fotografering och efter det avslutningslunch i matsalen. Faktiskt mycket bättre än förväntat! De hade dukat jättefint och maten var för en gångs skull ätbar. Även där hölls en del intressanta tal. De två gamla ärkerivalerna till SO-lärare råkade t ex nästan i luven på varandra (ännu ett uråldrigt talesätt som jag inte borde kunna...). Inte riktigt kanske, men när 9As fröken för andra gången hade rappat sitt ytterst pinsamma och alldeles för långa hyllningstal endast riktat till 9A, reste sig vår (alltså 9Bs) kära gamla magister upp och försvarade för en gångs skull oss. Heja magister G!

Sen blev det ett fasligt gråtande när alla skulle ta farväl av varandra. Visst kan jag förstå att man tycker det är sorgligt att säga hejdå till sina vänner, men varför man tycker det är lika sorgligt att göra det till ca 55 andra personer som man på 10 år egentligen aldrig har pratat med förstår jag inte riktigt. Men men, det är väl jag som är onormal igen, för det var typ verkligen bara jag som inte hade tårar i ögonen när vi lämnade skolan för sista gången.

Efter avslutningen gick jag och mina kära vänner hem till en av killarna i parallellklassen, för vi hade hört att alla andra höll till där, men vi blev tyvärr inte insläppta! Hahaha! Som sagt, varför gråta över att behöva ta farväl av såna dårar till klasskompisar?